Kluring på kvällskvisten

Under 12 års förhållande kan jag räkna antalet gånger jag har gråtit över förhållandet och mannen på ena handens fingrar.
Under detta förhållandet har jag förvandlats till en fontän.

Är det bra eller dåligt? Jag trodde knappt att jag var kapabel att gråta, men det är faktiskt rätt "befriande", och har bestämt mig för att det betyder att jag bryr mig och känner och tänker och återigen bryr mig.

Uppfriskande!

Och nej, jag gråter inte just nu. Jag bara konstaterar skillnaden på förhållande och förhållande.