Rated R

Jag avråder redan nu från att fortsätta läsa om ni inte vill läsa vuxensaker, könsord och svordomar. För idag är ingen bra dag.
Varning utfärdat - läsning sker på egen risk!

Det blev en hyfsad helg, lördag fint väder. Liten båttur med både stora och små (hade ingen aning om att båten var en sån kanonlekstuga för fyra kids - men det var den. Ett par gånger undrade jag om vi hade tappat ett, eller ett par av barnen i vattnet utan att märka det. Men det fanns gömställen.

Hotellet som vi inte hade varit på var riktigt kanon, nytt, fint och fräscht. Bubbelbad, pool, massage och drinkar. Men, där påbörjades en diskussion mellan mig och sambon som går runt i skallen på mig. Ältar enligt mannen (troligen - har inte ens orkat dra upp diskussionen idag utan bara gått runt som en riktig jävla surkärring), men enligt citat hävdar jag "kvinnor ältar inte - vi bara repeterar". Tråkigt när man läser ett bra citat någonstans men inte kommer ihåg vem som sagt det så man kan äras dem som äras bör.

Nåväl, "ältningen" består av många moment. Och noteras skall att detta är ensidigt och bara kommer från mig. Mannens sida finns inte med i detta. Så, då avreagerar jag mig här istället.

Första delen av diskussionen handlar om en av mannens bästa kompisar, gift sedan 12 år (eller nåt åt det hållet), med två underbara kids. Men mannen har grymt svårt att hålla gylfen stängd när tillfälle ges. Och tillfällen finns det äckligt gott om.
Sambon tycker att detta är jävligt onödigt med tanke på barnen. Antingen löser man situationen hemma, eller så lämnar man den om den är olösbar - men om det i längden skadar barnen så gör man inte så. Point taken och jag säger inte emot. MEN, jag tycker inte att man gör så oavsett barn. Och där påbörjades diskussion nummer ett.

Tyvärr är jag alldeles för luttrad och har sett för mycket skit, så jag ifrågasatte en annan kompis beteende. Även det en kille som jag gillar som fan, fick sitt första barn för ett och ett halvt år sedan, och när lilltjejen var ett halvår så gavs ett tillfälle och han trillade rätt ner i gropen, öppnade gylfen och gjorde bort sig. Tjejen vet inte om det, naturligtvis. Och sambon tycker att det är en "töm och glöm" och jämförbart med en handtralla. Och att så länge hans tjej aldrig får reda på det så skall det inte få förstöra deras förhållande.

Visst - absolut. Jag kommer inte att säga det. Men varför i HELVETE inte dra en tralla då istället, och slippa utsätta sig för att a) bli påkommen b) komma hem med någon sjukdom eller c) båda ovanstående i kombination.

Jag skall erkänna, och det är absolut inget jag är stolt över, jag har inte varit någon ängel. Cynisk, ingen tro på monogami av massa olika orsaker, men i detta förhållandet har jag bestämt mig för att det inte skall hända igen. Det är inte värt det. Man mår dåligt - och det är ett övertydligt tecken på att förhållandet man lever i är skit. Men sambons resonemang tolkar jag som följande: om jag skulle träffa någon på krogen, låta honom utföra oralsex på mig utan att göra ett smack utan bara ligga där och ta emot - ja, då är det fullständigt jämförbart med onani.

Eller, som både min och sambons tidigare devis tyvärr har varit "det man inte vet har man inte ont av". Sicket skitsnack!
Även om den ovetande parten inte har ont av det - så har den utförande parten det.

Jag har känt min sambo i en jävla massa år, vi har varit kompisar, jag känner hans killpolare och jag vet ALLDELES för mycket om hans förflutna på både gott och ont. Och detsamma gäller för honom. Saker som partners inte bör veta, och ett "normalt" par inte vet om varandra.

Men, när vi bestämde oss för att det skulle vara "vi" så sa vi:
- Nytt blad. Nytt liv. Det som har hänt har hänt, men nu är det nya bud i Mellerud.
Nolltolerans och svartsjuka från båda håll och vi vet att det kommer ta tid att lita på varandra. Varför skulle det blir annorlunda den här gången?

Men det skulle det. Det var vi eniga om. Ett halvår senare känns det som att jag fortfarande känner samma sak, men att sambon börjar tänja på gränserna efter gårdagens diskussion. Jag säger inte ATT det är så, men känslan jag fick är inte okay.

Har man barn och kan utsätta en tredje oskyldig part för det är det värre, ja det kan jag hålla med om. Men om sambon skulle dra iväg med grabbarna och en "olycka" skulle hända så skiter jag duktigt i om vi har barn eller inte. Som sagt, nolltolerans införd och han skulle åka ut med huvudet före (alternativt huvudet i en plastpåse och resten av kroppen i avfallskvarnen). Sambon menar att det "skulle kunna gå att förlåta". Men jag vet att han aldrig skulle förlåta mig om jag gjorde något sådant, så återigen, det där är skitsnack på hög nivå.

Jag ändrade mina åsikter och inställning till livet och parliv när vi blev tillsammans så mycket att jag nästan bytte personlighet. Jag vet att jag aldrig skulle göra så mot honom - jag skulle helt enkelt aldrig tappa kontrollen. Och, jag vill aldrig aldrig mer såra en annan människa igen. Jag är äldre, klokare och i min värld är detta förhållandet det rätta.

Jag har två val. Antingen droppar jag det innan jag har slösat tid på något som just nu känns som att han har ändrat åsikt om - eller så går jag tillbaka till mitt gamla cyniska jag. Inget av alternativen känns aktuellt. Definitivt inte det sistnämnda!

Enligt undersökningar har över 50% av alla män och kvinnor någon gång varit otrogna. Det är inte en ovanlig företeelse. I min bekantskapskrets känner jag ingen som inte har varit det, och det är en skrämmande tanke.

I mitt tidigare förhållande hade vi två separata liv - det har jag inte i mitt nuvarande och det är en av de stora fördelarna. Gemensamma intressen, gemensamma kompisar - helt nytt för mig och helrätt. Men detta är en stötesten, och den har gjort mig heligt förbannad hela dagen.

Sedan, jag vet att jag har en tendens att höra de dåliga sakerna under en diskussion medan jag sållar bort det som är bra. Och det sades bra och kloka saker från sambon också, trots att han är man. Men visst fan fokuserar man på de korkade kommentarerna.

Jag har ändrat mig från att vara egoistisk och "ensam är stark", till att sätta honom på samma plats på prioriteringslistan som jag. Jag har blivit snäll och omtänksam, vill göra roliga saker och överraska (nu låter det som att jag var en elak jävel innan - riktigt så illa var det inte). Men män tenderar att bli bekväma lite för fort. Jag hade fasader upp över öronen för att inte kunna vara åtkomlig, det är ju det säkra alternativet för en cyniker. Men fasaden har åkt ner. Men den finns fortfarande där - och fortgår detta beteende så kommer den åka upp igen. Vill han det? Knappast - för min fasadperson bryr sig inte speciellt mycket om andra än sig själv.

Sedan har vi ju då problem nummer två...eller vilket problem och irritationsmoment det blir.
Jag har problem med hans ex. Hon har i alla fall slutat höra av sig, men hon klarade separationen ifrån honom extremt dåligt. I hennes fall var han guds gåva till kvinnan, och hon levde med alla hans sidor som jag inte accepterar. Av ren rädsla att förlora honom. Att jag sedan kom in i bilden gjorde inte saken bättre. Mitt ex är totalt ointresserad av att få tillbaka mig och har varit sedan dag ett, men jag försöker ändå tala om för sambon hur mycket bättre han är, vilken skillnad det är på förhållandet och vad jag känner för honom i jämförelse med exet. Bara för att jag VILL ge sambon den bekräftelsen, för att jag vet vad jag känner för hans ex så vill jag se till att han aldrig ska behöva få dom tankarna. Jomentjena, vad händer när jag försöker förklara att jag behöver samma bekräftelse? Då säger karln:
- Vi hade ett dåligt förhållande och det går inte att jämföra med dig, du är jämlik och går att prata med till skillnad från henne (stopp - det hade räckt där...men icke då), men det är klart att man saknar henne ibland när man tänker på hur lätt det var att aldrig behöva engagera sig???!!!!

Hon var rädd att förlora honom och tålde en usel behandling - idag är jag rädd för att jag ska bli så arg/irriterad/besviken en vacker dag att JAG väljer att förlora honom.

Alla behöver bekräftelse. Kvinnor som män. Men i vårt fall blir det extra svårt eftersom vi har varit kompisar så länge att vi, som redan sagts, vet för mycket. Då behöver man extra mycket bekräftelse. Varför har män fetvadd i öronen och synapser som inte hänger ihop i hjärnan när det gäller sådant?

Okay - jag erkänner, jag ältar nu :o)

Och ett alldeles för jävla långt och osammanhängande inlägg blev det - men det var skönt att skriva av sig efter en alldeles för sur och lång dag.

Jag bara hoppas att han är smart nog att fatta att jag inte är som exet, och att han inte är som mitt ex. Jag älskar den här killen - på riktigt. Och jag vet att det är svårt i vårt fall. Men skall det behövas en stekpanna i skallen på honom för att få honom att fatta vad jag behöver? Hur övertydlig behöver man vara?

Och, som diskussionsämne för kvällen. Vad är otrohet? Jag tolererar inte ett smack - det finns inget...absolut INGET undantag.

Förutom en handtralla då. Fröken Höger får man dejta - ingen annan!