Julafton blev faktiskt så bra som jag ville, banne mig.
Trots vissa element som inte var inplanerade, som en extremt ouppfostrad femtonåring som öppnade alla sina paket, och de 80% som inte passade unga damen slängdes i högen med kommentaren "En sån där jävla ful pannlampa vill inte jag ha".
Hade det där varit jag som femtonåring hade det varit totalt oacceptabelt för mina föräldrar, men totalt jävla övertoleranta (läs gärna korkade) föräldrar till just det här barnet säger inte ens ifrån, vilket resulterade i att jag förvandlades till bitch - ett beteende jag vanligtvis inte tar fram för att uppfostra andras barn, och ur min mun kom saker som:
- Ingen mobil vid bordet när vi äter.
- Vi väntar med julklappsöppningen en liten stund till och vilar oss lite efter maten (enbart för att reta de giriga små bratsen).
Insåg ganska snabbt att jag lät som min egen mormor, men vad är det med vissa föräldrar?
Juldagen spenderades med runtresande och middag hos släkt, och avslutades med en barrunda som andningshål.
Annandagen hade varit bättre om inte andningshålet dagen före hade varit så roligt, och sen var det dags att hoppa in i ekorrhjulet och arbeta igen. Dock bara en dag eftersom jag var ledig torsdag och fredag.
Torsdagen spenderades hos de älskade jyckarna som jag ser alldeles för lite av, och det gör mig så obeskrivligt ledsen att se att den ena gamlingen blir förtvivlad när jag kliver in i huset bara för att hon vet att jag kommer försvinna igen, och hon förstår inte varför. Jag upphör aldrig att förundras över hundars klokhet, och jag önskar att de vore yngre och mer lättmöblerade så de kunde vara med mig mycket mer, men nu är det bara att inse att de inte mår bra av att ha mig där en timma här och en timma där, så matte får helt enkelt vara ledsen och vänta på att husse fixar sin lägenhet så jag kan flytta tillbaka och vi kan ha någon slags delad vårdnad.
Fredag var det dags att åka till gravida systern i Norge. Har fortfarande svårt att förlika mig med tanken på att min lilla lillasyster ska ha barn, hon som inte vet hur man sätter på TV'n utan fjärrkontroll, sitter vid köksbordet med tics och chokladsmet runt hela munnen och blir jätterädd när jag sitter barnvakt och leker robot för att skrämma henne (föräldrarna är fortfarande helt övertygade om att det är mitt fel att hon hade tics som barn - för att jag skrämde henne när vi var ensamma hemma..hmph). Men det är väl bara att inse att detta var sisådär 25 år sedan, och jag är faktiskt riktigt glad över att hon ska bli mamma, och att jag ska bli förstagångs-moster.
Rundvandring i Oslo på lördagen, med lite shopping.
Nyårsafton spenderades hos syster yster, med diverse vänner och bekanta till oss båda, och jag fick mitt årliga vansinnesutbrott någon gång efter tolvslaget (passande att ta det bara några timmar in på det nya året, nu får jag inte bli riktigt arg förrän 2008).
Manlig vän har sedan i somras orerat högt och ljudligt över att han är kär för första gången sedan urminnes tider (i hans fall 1996 ungefär), han är skild sedan ett antal år tillbaka med två barn. Men, så träffade han sitt livs kärlek i somras, tyvärr bor de inte i samma land så de träffas inte så ofta som de önskar, men han pratar med henne och om henne hela tiden.
Ett avsevärt antal öl, snapsar och rödvinsglas innanför västen gjorde dock att han blev den gamla vanliga vännen, och gav sig på den enda singeltjejen på festen. Enda kravet var tydligen beer goggles på honom, och en urringning på henne och han satt som ett plåster på henne i timmar.
Ett avsevärt antal drinkar innanför västen på mig gjorde att jag blev en ärkebitch och klampade till slut fram, tog tag i honom och skällde ut honom efter noter, påminde honom om flickvännen och gudvetvad jag sa mer, men jag var så arg att jag knappt kunde andas.
Detta slutade med att jag skrämde bort henne (vilket kanske inte riktigt var meningen, det var ju inte hennes fel att han var ett arsle), och hade honom som ett lallande fån som bara upprepade:
- Det har inte hänt något.
Jag tror minsann att jag fortfarande är lite arg, och givetvis applicerar man detta på både sig själv och andra i sin närhet. Är trohet bara blaj? Är det sant som den före detta cynikern i mig sa, att det är ett påfund av oss och att det egentligen inte ligger för oss att hålla sig till en partner hela livet (vilket i och för sig inte är sant, eftersom de flesta av oss har ett förflutet innan man bestämmer sig för den man vill ha) och är det lika bra att inse att det kommer kommer hända oss alla?
Jag är ingen ängel, jag har gjort dumma saker även om jag inte super mig full och landar i skrevet (jmf urringning) på första bästa karl, men det är inte så det ska vara *stampar med foten i golvet* och det är inte så jag vill ha det.
Nu jävlar är det andra bud i Mellerud, och jag inför härmed nolltolerans på sådant beteende!
Trots vissa element som inte var inplanerade, som en extremt ouppfostrad femtonåring som öppnade alla sina paket, och de 80% som inte passade unga damen slängdes i högen med kommentaren "En sån där jävla ful pannlampa vill inte jag ha".
Hade det där varit jag som femtonåring hade det varit totalt oacceptabelt för mina föräldrar, men totalt jävla övertoleranta (läs gärna korkade) föräldrar till just det här barnet säger inte ens ifrån, vilket resulterade i att jag förvandlades till bitch - ett beteende jag vanligtvis inte tar fram för att uppfostra andras barn, och ur min mun kom saker som:
- Ingen mobil vid bordet när vi äter.
- Vi väntar med julklappsöppningen en liten stund till och vilar oss lite efter maten (enbart för att reta de giriga små bratsen).
Insåg ganska snabbt att jag lät som min egen mormor, men vad är det med vissa föräldrar?
Juldagen spenderades med runtresande och middag hos släkt, och avslutades med en barrunda som andningshål.
Annandagen hade varit bättre om inte andningshålet dagen före hade varit så roligt, och sen var det dags att hoppa in i ekorrhjulet och arbeta igen. Dock bara en dag eftersom jag var ledig torsdag och fredag.
Torsdagen spenderades hos de älskade jyckarna som jag ser alldeles för lite av, och det gör mig så obeskrivligt ledsen att se att den ena gamlingen blir förtvivlad när jag kliver in i huset bara för att hon vet att jag kommer försvinna igen, och hon förstår inte varför. Jag upphör aldrig att förundras över hundars klokhet, och jag önskar att de vore yngre och mer lättmöblerade så de kunde vara med mig mycket mer, men nu är det bara att inse att de inte mår bra av att ha mig där en timma här och en timma där, så matte får helt enkelt vara ledsen och vänta på att husse fixar sin lägenhet så jag kan flytta tillbaka och vi kan ha någon slags delad vårdnad.
Fredag var det dags att åka till gravida systern i Norge. Har fortfarande svårt att förlika mig med tanken på att min lilla lillasyster ska ha barn, hon som inte vet hur man sätter på TV'n utan fjärrkontroll, sitter vid köksbordet med tics och chokladsmet runt hela munnen och blir jätterädd när jag sitter barnvakt och leker robot för att skrämma henne (föräldrarna är fortfarande helt övertygade om att det är mitt fel att hon hade tics som barn - för att jag skrämde henne när vi var ensamma hemma..hmph). Men det är väl bara att inse att detta var sisådär 25 år sedan, och jag är faktiskt riktigt glad över att hon ska bli mamma, och att jag ska bli förstagångs-moster.
Rundvandring i Oslo på lördagen, med lite shopping.
Nyårsafton spenderades hos syster yster, med diverse vänner och bekanta till oss båda, och jag fick mitt årliga vansinnesutbrott någon gång efter tolvslaget (passande att ta det bara några timmar in på det nya året, nu får jag inte bli riktigt arg förrän 2008).
Manlig vän har sedan i somras orerat högt och ljudligt över att han är kär för första gången sedan urminnes tider (i hans fall 1996 ungefär), han är skild sedan ett antal år tillbaka med två barn. Men, så träffade han sitt livs kärlek i somras, tyvärr bor de inte i samma land så de träffas inte så ofta som de önskar, men han pratar med henne och om henne hela tiden.
Ett avsevärt antal öl, snapsar och rödvinsglas innanför västen gjorde dock att han blev den gamla vanliga vännen, och gav sig på den enda singeltjejen på festen. Enda kravet var tydligen beer goggles på honom, och en urringning på henne och han satt som ett plåster på henne i timmar.
Ett avsevärt antal drinkar innanför västen på mig gjorde att jag blev en ärkebitch och klampade till slut fram, tog tag i honom och skällde ut honom efter noter, påminde honom om flickvännen och gudvetvad jag sa mer, men jag var så arg att jag knappt kunde andas.
Detta slutade med att jag skrämde bort henne (vilket kanske inte riktigt var meningen, det var ju inte hennes fel att han var ett arsle), och hade honom som ett lallande fån som bara upprepade:
- Det har inte hänt något.
Jag tror minsann att jag fortfarande är lite arg, och givetvis applicerar man detta på både sig själv och andra i sin närhet. Är trohet bara blaj? Är det sant som den före detta cynikern i mig sa, att det är ett påfund av oss och att det egentligen inte ligger för oss att hålla sig till en partner hela livet (vilket i och för sig inte är sant, eftersom de flesta av oss har ett förflutet innan man bestämmer sig för den man vill ha) och är det lika bra att inse att det kommer kommer hända oss alla?
Jag är ingen ängel, jag har gjort dumma saker även om jag inte super mig full och landar i skrevet (jmf urringning) på första bästa karl, men det är inte så det ska vara *stampar med foten i golvet* och det är inte så jag vill ha det.
Nu jävlar är det andra bud i Mellerud, och jag inför härmed nolltolerans på sådant beteende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar