Red skies och två skepparkatter (utan sex tår)

Goddag, det är jag som är hankatten med det politiskt korrekta namnet, Snippan. Det var väldigt längesedan min mamma lade ut en bild på mig på bloggen eftersom hon sedan ett par år tillbaka mest tar bilder på min antagonist Mini - hon är sötare sägs det - jag håller inte med, och därmed förtjänar Mini en och annan käftsmäll. Idag är det första gången jag är skepparkatt på två år, och jag tror inte jag gillar det.

Visserligen är det lite intressant att ligga och titta på fiskmåsarna, och sen är det ju fönster och grejor överallt, men jag gillar inte alls det däringa vattnet som omger båten.

Fast jag funderar på att lära mig, och vill jag inte så klöser jag helt enkelt väldigt mycket i de nya sofforna. Då blir mamma skitförbannad, eftersom jag är väldigt väluppfostrad och aldrig klöser någon annanstans än på klösbrädan hemma, men jag har testat lite här och fått massor med banna. Så det lär ju vara ett säkert kort ifall jag bestämmer mig för att aldrig mer följa med på en helgtur.

Antagonisten har inte fastnat på fotorullen ännu eftersom hon är alldeles för nyfiken, men det kommer väl. Och bra är det. Att jag får vara fin på ett foto menar jag, eftersom sist min mamma lade ut ett kort på mig så såg jag ut så här...och blev kallad för arslet:









Sedan funderar jag på vad mamma muttrar om när det gäller väder och opålitliga prognoser, red skies skall tydligen betyda taskigt väder - men jag och farsan tror på fin solnedgång. Och sedan är jag ju lite rädd också, för jag gillar inte när de startar den däringa motorn och det skakar. Men vad fanken, ge mig en chans - jag har ju bara fått prova en enda gång förut - och det var ju faktiskt två år sedan. Jag är ju vuxen nu!

Och sen ville morsan hemskt gärna visa "baklyktorna" på båten igen tydligen, så jag får väl påa dem. Jag får inte ens gå på badbryggan, men just idag kan jag väl göra kärringen till viljes - en stund till i alla fall. Hon gillar ju blått så himla mycket, så till den milda grad att jag måste gå med ett fjolligt pastellblått halsband. Suck!




Jag går nog och trynar snart, en kattherre som jag behöver faktiskt mycket sömn, och framför allt efter en sådan här traumatisk resa. Fan vet vart jag skall sova dock, men transportburen verkar rätt safe...på återhörande och trevligt att råkas...

(Och jag hann inte mer än att gotta till mig i soffan innan mamma fick en bild på den lilla - i soffan hon med...amen sååå typiskt - doh!)

Over and out - skepparkatt numero uno