Trassel

Jag är i Ålborg - ligger på ett hotell och tittar på Confessions of a Shopaholic och tänkte göra en confession of a shopaholic. En helg i Ålborg skulle vara en flykt från all ångest och trassel hemma, men började med akut magknip i färjekön och sedan spenderade jag första timman på färjan på toaletten.

Jag var hos hudläkaren för ett par veckor sedan, och fick träffa en öronkirurg och en hudläkare eftersom jag har en mystisk prick mitt på nästippen. Det visade sig vid okulär besiktning vara hudcancer. Och då fick jag lära mig något nytt. Hudcancer är elakt, men det finns tre sorter. Den snällaste heter basalcellscancer och blir en prick som dödar vävnad med tiden, den näst snällaste heter skivepitelcancer och dyker oftast upp på fler ställen - och den stora stygga vargen heter malignt melanom - den tvivlar jag inte på att alla vet vad det är. Men de andra visste jag inte om.

Det kändes inte som att jag var en person vid läkarbesöket, de talade inte till mig - de talade OM mig. Men så som jag uppfattade det så såg det ut att vara den snällaste elaka sorten, men de kan ju givetvis inte säga något förrän den är skickad på labb. I vanliga fall gör man en biopsi först, men i detta fallet var det tydligen solklart så de skippar biopsin och tar bort den direkt.

Jag har operationstid på tisdag. Jag har ångest. Jag har inte sovit på över en vecka, och jag har noll ork och ett ton humörsvängningar. Vill inte prata - vill prata. Gråter. Är en hysterika.

I vanliga fall när man tar bort en prick så syr man ihop det, men eftersom den sitter på värsta tänkbara ställe så kan de inte sy. Och plastikkirurgi är inte aktuellt. De kommer att ta bort mer eller mindre hela nästippen och göra en grop, som de fyller med bandage som skall läka inifrån. Varannan dag i minst en månad skall jag på återbesök och lägga om bandaget. Och det tar en månad att få labb-rapporten.

Jag är väl medveten om att det finns människor som har det mycket värre. Men det hjälper inte. Jag är liten, rädd och har en ångest som är obeskrivlig. Bortsett från funderingarna på om jag kommer se ut som Michael Jackson när det är läkt så är jag fullkomligt skräckslagen över resultatet av labb-rapporten - samtidigt som jag helst vill ha resultatet i förrgår.

Jag vill egentligen bara att någon skall lugna mig, titta på pricken och säga - "nej men givetvis är detta den snällaste sorten - du behöver inte oroa dig", för det de båda läkarna lyckades med var att få mig att känna mig som var ett nummer i raden av människor på det löpande bandet som kallas svensk sjukvård. Och jag är inte förvånad, jag har både dåliga och goda erfarenheter sedan tidigare. Jag ringde i veckan för att ställa lite extra frågor eftersom jag höll på att gå i bitar. Blev inte klokare, men fick däremot som bonus reda på att de inte ger lugnande för den polikliniska operationen - och när jag frågade om jag kunde få ett par sömntabletter för att åtminstone kanske få en natt normal sömn så "var det deras policy att inte skriva ut medicin - om jag får ont efteråt när lokalbedövningen släpper så kan jag ta en panodil". Vad i hela helvetet rent ut sagt?

Jag behöver sova, jag behöver lugn - give me a break someone?

Det...var trassel nummer ett som jag behövde få skriva av mig. Och det hjälper inte att vara i Ålborg när man ändå inte mår bra.

Min prestationsångest gör att jag inte tillåter mig att ta det lugnt med skolan, fast jag kanske borde. Listan är lång.

Jag är...livrädd...och jag är trött på det!