Nu...är jag bara ful...

Fick äntligen provresultaten idag. Det är konstigt hur sekunder kan kännas som timmar, och timmar kan kännas som sekunder - beroende av om det är något roligt eller tråkigt.

Det tog läkaren två sekunder att säga att det hade gått bra, det kändes som 20 minuter innan hon ens påbörjade meningen.

Det var den snällaste sorten av elak hudcancer, och de fick bort allt. Och jag reagerade med att börja grina. Sedan förvånade nästa reaktion mig. Men jag blev trött. Fyra veckors ångest och väntan som släppte på en minut. Jag trodde jag skulle bli pigg och fokuserad, men jag känner mig som 90 år och dödstrött. Inte nödvändigtvis sömnig - men...trött.

Nu...är jag alltså bara ful. Och får inte sola näsan. Det är ju vanligtvis inte ett problem eftersom vi bor i Sverige. Men hur gör man i Thailand? Papp-skydd a'la Stig-Helmer?

Ful, glad och trött...