TV-utbud

Onsdag kväll hos Familjen Blå. En katt är ute på äventyr, den andra vill ut på äventyr och själv sitter jag och håller på att självantända.

Vi har sisådär 50 tv-kanaler, plus en datorjävel kopplad till TV:n för att titta på - ehum - helt lagligt nedladdade serier och sådant. Men Herr Blå är född 30 år för sent (i många avseenden), och håller sig till typ fem kanaler. History Channel, Discovery Channel och givetvis ettan, tvåan och fyran om det är nyheter.

Maos Kulturrevolution är inga konstigheter till en TV-middag hos Familjen Blå, men nu är banne mig måttet rågat.

Andra världskriget är en stor kärlek, framför allt om det handlar om fartyg. Ju mer svart-vit en dokumentär är om WWII desto bättre. Och nu är det om Iwo Jima. Jag har sett "Breven från Iwo Jima", två timmar av skrikande japaner i grottor och två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.

Mina argument är solklara. Historien har redan talat. Han VET vad som händer, hur mycket han än stirrar så blir resultatet detsamma. Men argumenten möts med "fast just denna dokumentären har jag faktiskt inte sett".

NÄHÄÄÄÄ? Då kanske japanerna vinner denna gången? Va va va?
Och sen sitter vi här senare ikväll och pratar tyska för att Hitler rockade Europa runt istället för att hamna i sin syfilisbunker?

Och nu slogs det över till nyheterna. Vilket jag i och för sig inte har jättemycket emot.

Men käre värld. Jag bara väntar på den dagen han sitter i en fotölj, gör små luftpuffar med munnen utan att vara medveten om det - för att sedan somna med läsglasögonen i ett senilsnöre runt halsen.

Då är förvandlingen total. Då har han blivit sin pappa.

Dear Lord. Please give me patience to deal with the things I do not understand!