Bron är passerad...

Jag började fokusera på skolan igen. Jag klarade mig igenom dagarna utan att gråta varje minut. Jag kunde skratta och vara social, även om tanken på dig fanns i bakhuvudet. Och gråten var ransonerad till två gånger per dag.
Men idag, mitt i ett skolmöte online gick jag ut och hämtade posten. Och där låg brevet från Stora Djursjukhuset. De beklagade sorgen och talade om att urnan hade kommit.

En käftsmäll rätt in i väggen igen. Paus från skolmötet. Fulgråt. För det blev verkligt igen. Smärta. Tomhet. Den förbannade verkligheten. Och nu sitter jag bara här och försöker sluta gråta så jag kan gå tillbaka till klasskamraterna.

Mannen lovade att hämta dig efter jobbet. Han lovade att köra försiktigt, för du tyckte om att stå på framsätet och titta ut och ville helst inte välta i svängarna.

Resan över bron är över nu. Och din själ är med din syster och din kattkompis, och du har säkert träffat många nya kompisar. Men på något konstigt sätt så känns det som att du flyttar hem igen i din urna. Du ska få stå bredvid din syster och din kissekatt. På din systers urna ligger din avklippta lugg från sista klippningen. För att hon skulle stödja dig under pensionärstiden.

Du skall få en blomma att ha på din - älskade lilla - och tomheten ligger som en våt filt över huset.

Älskade!