fredag 13 mars 2009

Bland empati, egoism och kastrerade kattskrällen...

I viktighetsordning dessutom:

Igår pratade jag med vän om empati och egoism. Vännen tycker att hon inte besitter empati och att hon är en egoist. FEL! Jättefel. Hon är grymt empatisk och inte ett skit egoistisk. Hon bryr sig om sina vänner och sina nära och kära = empati och hon har barn = då går det inte att vara egoist. Men ibland när livet är lite upp och ner så fattar hjärnan en sak och hjärtat en annan. Och livet kan vara lite upp och ner ibland.

Då kommer dagens första fundering. Jag kan vara en egoist, för jag har inga barn. Vilket innebär att om jag vill så kan jag lugnt sätta mig själv i första rummet och sitta där och skita i allt. Men jag tycker inte att jag gör det. Jag tycker att jag sätter ganska många i rummet före mig. Och jag sättter andras önskemål före mina egna väldigt ofta vilket gör att vi automatiskt trillar in på empati. Jag blir dessuomt ofta ledsen om någon annan är ledsen och jag kan, enligt mig, go out of my way för att andra skall må bra och ibland på bekostnad av mig. Men det är självvalt. Att jag oftare vill att andra skall må bra, för det får mig att må bra per automatik. Men just nu bor jag i uppånervända världen och är lite instabil. Vilket betyder att jag vill ha drösvis med empati och kärlek. Typ: "I scratch your back you scratch mine". Men det slutar alltid med att jag blir besviken och ledsen. Och detta är inget nytt fenomen, detta sitter i sedan barnsben och jag sprang efter pappa för bekräftelse och för att vara den goda dottern, den som var bra och den som fick självkänsla genom att höra det. Och sen var det lika lätt att rycka mattan under fötterna på mig genom att inte ge mig empati och kärlek. Och rycket var alltid hårdare än de positiva komplimangerna.

Första funderingen är alltså följande: Vill jag ha för mycket eller har jag bara otur. Och ska jag sluta ge eller dra ner på det eftersom det ibland känns som att jag ger och ger i egensyfte för att få bekräftelse?

Andra funderingen för dagen känns inte riktigt lika känslosam:

Om kattskrället är kastrerat så borde han inte kunna bli en "marskatt"? En marskatt för mig är en kåt sate som isåfall är "kåt och glad". De tre senaste dagarna har han suttit (när han varit inne) på fönsterbrädan och väst och inte av lycka, han är heligt förbannad helt enkelt. Och det är inte nödvändigtvis på lillkatten eftersom det händer även när hon ligger bredvid mig. Men om hon går dit och vill sitta bredvid så blir han ännu mer förbannad. Borde han inte rimligen, om han nu är marskatt bli ännu mer "marsig" av att en liten tjej kommer och vill ha sällskap?

Vad har jag missat? Jag känner mig som en usel kattmamma som inte fattar grejen?





2 kommentarer:

Karriärmamman sa...

Ja, det där om katter har jag noll koll på som du kanske misstänte ;) - men, på dig som vän och person är bättre. Och du är inte egoistisk, tvärtom är du - som så rätt konstaterar - en person som kan vända ut och in på sig själv för att få någon annan att bli glad.

Men kopplingen egosim och inte barn köper jag inte rakt av. Jag har många exempel på egoistiska personer som har barn...no names, men jag tror du hajar vem EN av dem är ;).

Kram på dig...

Blue sa...

Tack :)

Jag började tro att jag var helt fel ute i mitt tänk, men kanske inte.

Och jo, jag vet vem du menar...men det är lättare att vara egoist utan barn...eller hur ;o)

KRAM!