Julafton aka "Barnet som Tomten glömde..."

...eller "Min första jul där jag gav mer än jag fick" aka "Hur man får familjen att skämmas för att man köpt för mycket och för fina julklappar" (vilket INTE var meningen - jag älskar att köpa julklappar och ge bort - men kanske lite overboard denna julen - måste ju dra mitt strå till stacken och mota lågkonjunktur).

Jag älskar jul. Jag älskar att tindra med ögonen. Jag älskar när familjen är samlad och maten är bortdukad. Jag älskar att se mina nära och kära läsa mina rim och gissa. Och jag älskar hela gemenskapsgrejen med julklappsutdelningen (som i år bara höll på till halvett på natten).

Men i år hade "vi" (dvs mannen) bestämt att vi inte skulle köpa julklappar till varandra. För han tycker inte det är kul. Han tycker det är roligt att köpa till svärfar och svåger, för då kan man köpa kompressorer, ficklampor och väderstationer. Men till mig är det tydligen svårt - om jag inte uttryckligen önskar mig något.

Jag fick dyrt och heligt lova att det inte skulle finnas ett enda paket i högen som var från mig till honom, och det lovade jag - var ju inga problem att lova det när man kunde skriva husdjuren som avsändare på paketen. Och jag lovar, katter än jävligt bra på onlineshopping. Jycken hjälpte till med kreditkortsnummer antar jag.

Och trots att jag visste, så finns det ju en anledning till att det heter "hoppet är det sista som överger en", så var det en liten del av mig som hoppades på att jag skulle få bli överraskad. Ett litet paket med mitt namn på. Men icke. Och dolken satt där den skulle när syrran vars blivande make är fenomenal på att hitta på presenter och överraskningar gav henne en jättefin klocka.

Min hjärna förstår, men mitt hjärta fick lite lite ont, trots att hjärnan var helt på det klara med att vi avskaffat julklappar.

Bortsett från den lilla detaljen så var det en alldeles fantastiskt mysig julafton - och jag kunde inte haft det bättre.