Gnäll, gnäll och så lite gnäll på det...

Idag var det bestämt att Lill-Loppan skulle få jobba med exet på ålderns höst, en enda dag på jobbet med honom där hon vanligtvis trivs, för att jag skulle få en heldag på stan med modern.

Det var så längesen jag var på stan att jag knappt hittar dit längre. Men jag var glad, såg fram emot det. Att bara få fönstershoppa, käka lunch och titta på folk.

Hämtade Loppan när han slutade jobba och vips så har hon fått kolik igen. Av att vara på jobbet med honom en dag. Troligen för att hennes mat- och sovklocka kommer ur balans. Det gör ont i hjärtat att hon har ont, och det gör ont i hjärtat för att jag känner mig som en elak matte som lämnade henne en dag enbart för att tänka på mig själv.

Nu har vi varit ute, hoppas på att koliken går över utan ett akutbesök till Stora Djursjukhuset för smärtstillande och kramplösande, men fan vet.

Och givetvis lyckas jag dra på mig alla skuldkänslor som finns, man skulle kunna tro att jag är katolik.

Men jag vill ju bara inte att hon skall ha ont. Alls. Och inte på min bekostnad.

Håll tummarna är ni söta.

Lilla hjärtat. Man skall inte behöva jobba när man är pensionär och lite till.