onsdag 7 maj 2008

Teorin som föll...

Jag har en teori om att alla människor har en "taking-shit" period en gång var tionde år. Och sen är det lugnt och sansat tills nästa omgång.

Min taking-shit period har varat för länge.

Det började ju egentligen redan förra året, med flytten, bråk med exet och en älskad hund som gick bort för snabbt och onödigt.

Och nu fortsätter vi. Läkare, tandläkare, veterinär, arbetslös, båtstöld, båthaveri.

Känslosvall hela tiden.

Ultraljudet för att kolla tarmar idag visade att tarmarna var fin-fina, men att Lillan har cancer i levern. Det upptäcktes som en bonus, eftersom hon inte har ett enda symptom.
Blodprov tagna för att se hur jävliga levervärdena är. Svar kommer imorgon, och jag tänker inte ens be om tumhållning nu - jag har gett upp.

Fick reda på att cancer i levern oftast inte upptäcks förrän hunden visar ett så dåligt allmäntillstånd och därmed finns det ingen som riktigt vet hur aggressiv eller hur sjukdomförloppet ser ut - att det hittades idag var ju som sagt en "bonus".

Och det var det på sitt sätt. För nu kan jag verkligen välja. Och efter svaret på blodproverna imorgon vet jag.

Men det jag vet redan nu är att jag inte kommer tillåta henne att bli sjuk. Att hennes allmäntillstånd kommer att FÅ påverkas.

För nu är hon glad och "frisk". Och om det enda jag kan ge henne är en värdighet att få sluta sina dagar utan att må dåligt - ja då gör jag det.

Men någonstans så borde det väl vända. Var är min lucky streak?

Mitt enda ljus nu är att jag har en sambo som bryr sig, älskar mig och tar hand om mig.

Men borde det inte vara dags för lite medgång efter alla jävla motgångar.

Jag börjar ledsna på det här.

// Ledsen och less

1 kommentar:

smultronpaj sa...

men gumman då, när ska eländet ta slut? Kram.