Huvudsaken

Idag kan jag inte lyfta huvudet från liggande till sittande utan att lyfta det med händerna.

Jodå, det sitter fortfarande kvar...även fast det låter som att jag har det under armen.

Berättade om fallet för systern, som - precis som jag - skrattar så vi gråter när folk trillar. Jag hörde verkligen hur hon ansträngde sig för att inte frusta mig i örat så jag gav henne min blessing att skratta. Vilket apan gjorde, så det dånade i luren.

Men sen toppade hon det hela med en "svågerhistoria". Vi ääääälskar svågern för att han trillar och gör konstiga saker hela tiden. Och har en någon slags vuxen-damp (vår diagnos - inte klinisk).

Igår hade han helt plötsligt blivit kvinna OCH dramaqueen. Springer till min syster och viftar med armarna och skriker:

- Jag har INGET att ha på mig! Jag har INGA kläder!

Och efter det skall han städa garderoben, fort och fel. River i sin iver ut alla kläder i en stor hög på golvet. Skall torka ur hyllorna, i rätt ordning, uppifrån och ner. STÄLLER sig på understa hyllan för att nå översta (och nu snackar vi garderob modell IKEA med små pluppar i spånskivor).

Syster hör KRACK - DUNS - AAAJ!

Svåger kommer med stor röd linje över näsan. Understa hyllan har gått sönder, han har INTE släppt den översta hyllan utan dragit med sig den i fallet ner mot klädhögen. Svåger landar först, hållandes i hyllan, som landar millisekunden efteråt...på näsan.

Sen städade han inte garderoben mer.

Jag älskar min svåger. Jag hade kunnat skriva en bok om alla hans fall och önskar att samtliga fanns dokumenterade.