Läste Cecilias blogg igår kväll och log åt händelsen med grannarna och barnen och tänkte stilla för mig själv att det är ju en jävla tur att man har bra grannar med tanke på att vi har två byrackor som inte alltid uppför sig som de ska (nej, de springer aldrig lösa eller tar sig in till grannarna och bajsar men dom kan skälla rätt bra).
Tji fick jag, har tydligen fortfarande inte lärt mig min läxa om att man inte ska ropa hej förrän man har kommit över den satans ån som jag fullkomligt har badat i den senaste veckan.
Har bott här i tio år, skitbra grannar alldeles intill och ett "äldre" par utanför dom. I alla fall är de pensionerade med alldeles för mycket tid on their hands upptäckte jag till min ilska och förskräckelse idag.
Kom ju hem igår, körde in bilen på gången för att lasta ur allt och somnade ifrån den. Detta är andra gången på tio år som jag gör mig skyldig till detta fruktansvärda brott, vilket medför att tidningsbudet blir lite irriterat och får svårt att lämna tidningen, that's basically it.
Vaknar imorse av att Tant Tokig ringer på dörren, jag öppnar och säger glatt hej, sedan hinner jag inte säga mycket mer förrän hon, utan att andas på 20 minuter, har upplyst mig om att jag är en idiot, en skam för området, alla hatar oss och att vi är barnrumpor som inte borde bo i hus. Mitt morgonhumör är inte det bästa, dagsformen kass men jag lyckades hålla mig lugn eftersom jag vet att det brukar reta upp folk mer när dom är på det humöret.
Bad lugnt om ursäkt för att jag hade somnat ifrån bilen och erkände att det givetvis var fel, men att jag inte uppskattade hennes ton och föreslog att hon skulle sluta skrika som en tio-åring och tala i vuxen samtalston istället eftersom vi både är vuxna. Men icke då, monologen fortsatte med skrik och gap från psycho-tanten. Efter 20 minuters haglande av okvädningsord gav jag upp, sa till henne att lämna tomten och frågade om det var okay att jag gick och tog på mig ett par byxor innan jag gick ut och flyttade bilen eftersom jag inte ville skämma ut henne ännu mer genom att gå ut i sovkläder så att jag skulle vara en ännu större skam för området än hon redan hade bestämt att jag var.
Gick ut, mannen i familjen stod på framsidan och klippte någon jävla buske, frågade honom om det var så att vi hade lagt ribban för vår grannsämja eller om det möjligen skulle gå att tala med honom som vuxen till vuxen. Lika meningslöst där, förutom att han skrek lite mindre. Försökte tala om för honom att jag tyckte att hela diskussionen var lite barnslig eftersom vi hade kommit ifrån kärnan i diskussionen, jag hade ju liksom redan bett om ursäkt ungefär fem ggr för att jag hade somnat ifrån bilen. Och dessutom är det lite jobbigt att vara ovän med nästan närmsta grannarna. Upplyste honom om att jag var medveten om bilproblemet men att det trots allt var så att det hade hänt totalt två gånger på tio år, och får då svaret "jasså, är det verkligen så länge ni har bott här, vi ska nog försöka få er vräkta genom att anmäla er för minsta förseelse".
Där brast det för mig, och min sista kommentar innan jag gick tillbaka in i mitt hus var "tur att ni är så jävla gamla då att ni kommer dö snart så att vi slipper ha er som grannar".
Hemskt, jag vet...men hur mycket ska man behöva stå ut med? Hur kommer det sig att äldre tror att de kan säga vad som helst till yngre och att de är bättre by default.
Jag var så arg att jag skakade när jag gick in igen, fick reda på att damen ifråga kan vara alkoholist, och nu funderar jag på att gå dit med en flaska sprit som "försoningsgåva" med en lapp som säger "drick detta så kanske du lugnar dig, du är troligen trevligare medvetslös".
Och sedan kan man ju fundera på hur man ens tror att man skall kunna få någon vräkt ifrån en bostadsrätt om man inte trashar ner den, spyr på grannens tomt var och varannan dag, eller slutar att betala avgiften i tid?
It's paybacktime...men what to do?
Tji fick jag, har tydligen fortfarande inte lärt mig min läxa om att man inte ska ropa hej förrän man har kommit över den satans ån som jag fullkomligt har badat i den senaste veckan.
Har bott här i tio år, skitbra grannar alldeles intill och ett "äldre" par utanför dom. I alla fall är de pensionerade med alldeles för mycket tid on their hands upptäckte jag till min ilska och förskräckelse idag.
Kom ju hem igår, körde in bilen på gången för att lasta ur allt och somnade ifrån den. Detta är andra gången på tio år som jag gör mig skyldig till detta fruktansvärda brott, vilket medför att tidningsbudet blir lite irriterat och får svårt att lämna tidningen, that's basically it.
Vaknar imorse av att Tant Tokig ringer på dörren, jag öppnar och säger glatt hej, sedan hinner jag inte säga mycket mer förrän hon, utan att andas på 20 minuter, har upplyst mig om att jag är en idiot, en skam för området, alla hatar oss och att vi är barnrumpor som inte borde bo i hus. Mitt morgonhumör är inte det bästa, dagsformen kass men jag lyckades hålla mig lugn eftersom jag vet att det brukar reta upp folk mer när dom är på det humöret.
Bad lugnt om ursäkt för att jag hade somnat ifrån bilen och erkände att det givetvis var fel, men att jag inte uppskattade hennes ton och föreslog att hon skulle sluta skrika som en tio-åring och tala i vuxen samtalston istället eftersom vi både är vuxna. Men icke då, monologen fortsatte med skrik och gap från psycho-tanten. Efter 20 minuters haglande av okvädningsord gav jag upp, sa till henne att lämna tomten och frågade om det var okay att jag gick och tog på mig ett par byxor innan jag gick ut och flyttade bilen eftersom jag inte ville skämma ut henne ännu mer genom att gå ut i sovkläder så att jag skulle vara en ännu större skam för området än hon redan hade bestämt att jag var.
Gick ut, mannen i familjen stod på framsidan och klippte någon jävla buske, frågade honom om det var så att vi hade lagt ribban för vår grannsämja eller om det möjligen skulle gå att tala med honom som vuxen till vuxen. Lika meningslöst där, förutom att han skrek lite mindre. Försökte tala om för honom att jag tyckte att hela diskussionen var lite barnslig eftersom vi hade kommit ifrån kärnan i diskussionen, jag hade ju liksom redan bett om ursäkt ungefär fem ggr för att jag hade somnat ifrån bilen. Och dessutom är det lite jobbigt att vara ovän med nästan närmsta grannarna. Upplyste honom om att jag var medveten om bilproblemet men att det trots allt var så att det hade hänt totalt två gånger på tio år, och får då svaret "jasså, är det verkligen så länge ni har bott här, vi ska nog försöka få er vräkta genom att anmäla er för minsta förseelse".
Där brast det för mig, och min sista kommentar innan jag gick tillbaka in i mitt hus var "tur att ni är så jävla gamla då att ni kommer dö snart så att vi slipper ha er som grannar".
Hemskt, jag vet...men hur mycket ska man behöva stå ut med? Hur kommer det sig att äldre tror att de kan säga vad som helst till yngre och att de är bättre by default.
Jag var så arg att jag skakade när jag gick in igen, fick reda på att damen ifråga kan vara alkoholist, och nu funderar jag på att gå dit med en flaska sprit som "försoningsgåva" med en lapp som säger "drick detta så kanske du lugnar dig, du är troligen trevligare medvetslös".
Och sedan kan man ju fundera på hur man ens tror att man skall kunna få någon vräkt ifrån en bostadsrätt om man inte trashar ner den, spyr på grannens tomt var och varannan dag, eller slutar att betala avgiften i tid?
It's paybacktime...men what to do?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar