JULAFTON!

Och endast jag och tomten är vaken...

Allt är rimmat, klart och klappat. Ligger i påsar och jag än numera officiellt sex år gammal igen, vadärdetmedmigochjulaftnar?

Jag bara fullkomligt älskar att ge julklappar, framför allt om jag vet att jag har köpt något bra, hatar att köpa för köpandets skull, och det är något speciellt när allt är inslaget och färdigrimmat.

Däremot är jag lite lite rädd för att få julklappar, och det är där sexåringen träder in, förutom att sexåringen inte behöver hålla god min och säga att det broderade duken från Tant Asta är jättefin och kommer passa fantastiskt bra på soffbordet - och bytesrätt existerar inte.

Däremot tänker jag banne mig göra detta till tidernas jul (down girl down - du kommer bli besviken), har jag och min lillasyster bestämt tillsammans. Detta är sista julen som jag och min syster fortfarande är kids, eftersom hon har mage att gå och bli gravid, så nästa jul är jag moster - och fokus kommer varken ligga på mig eller min syster.

Nu ska jag bara sitta här och beundra alla mina fina julklappar, fixa Ris a'la Malta, och tina löjrommen och invänta tomten.

Barnsligt - Gud ja...men det står jag för =)

God Jul igen!

// Blue - 6 år

Ho Ho Ho

God Jul på er alla!

Nu har jag just varit och drinkat in julhelgen och firat att det är fredag med mat och dryck. Imorgon skall sista klappen handlas och sen skall det packas och rimmas. Någon som vill påminna mig om att köpa tejp så jag slipper slå in alla mina klappar i bred, brun pakettejp nu nr jag har köpt så fint papper (återigen, inget jultema, ser ut som vita tapeter med sammetsliljor...men såååå fint).

I wish you a very Merry Christmas!

Tyst min mun så får du socker...

Mental note to self:
Skriv inte i affekt i bloggen, och tänk innan du skriver (även om Arne Anka och jag vanligtvis har det gamla härliga mottot gemensamt "att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man har skitit").

Nej, jag kommer inte bli någon bitter hagga igen, för det är faktiskt redan för sent, jag vet inte hur man gör längre.
Har upptäckt att med glädje kommer sorg, med kärlek kommer hat och med skratt kommer gråt, men det är känslor och det är härligt.
Att vara cynisk på mitt sätt är likställt med att vara mer eller mindre lobotomerad.

Visst hade det ibland varit skönt att kunna trycka på "rewind" eller en "off-knapp" men man får ta det onda med det goda och det goda med det onda, och det goda uppväger det mesta här i världen.

Jag lever, jag känner - jag ÄR!

Skrämmande ny känsla, men jag antar att man så sakteliga lär sig att leva med det.

Det är svårt att lära gamla hyndor att sitta - men det går, det är jag helt övertygad om.

BLAH!

Jag tror jag återgår till att vara en cynisk jävel, eller som någon sa en dag "livet blir inte bättre än så här".

Cecilia, hade tänkt att flytta till blogspot eftersom det retar mig att man inte kan kommentera Expressens blogg utan att vara inloggad. Vet du, eller gubben hur man gör? Det går ju att spara den exporterade filen härifrån, mem hittar ingenstand att hämta den på blogspot.

Och jag är tveksam till om jag orkar flytta varje inlägg för sig, och då kommer ju dessutom datumen att bli uppfuckade.

hjälp??!!

Tankar från en numera före detta cyniker...

36 år och cynisk sedan barnsben, detta i kombination med fatalist gör inte saken bättre (ja, jag vet att det är en konstig kombination).

Har aldrig engagerat mig i något eller någon tillräckligt mycket för att bry mig "nämnvärt" för, med mina krassa ögon, räknar man med att allt går käpprätt åt helvete eventually.

Men, barriärer är tydligen till för att raseras, och nu sitter den lilla cynikern i en del av hjärnan och funderar över hur livet var tidigare, mycket enklare eftersom då var det bara att rycka på axlarna och säga "jahaja - det var väl det jag visste", medan nu sitter någon annan person, som jag inte känner...i en mycket mycket större del av hjärnan och har arbetat fram svartsjuka, rädsla, cynism till viss del, men i kombination med skräck över att saker ska gå åt helvete. Saker som innan när det gick åt helvete inte var mycket att bry sig om.

Vad är det som händer, och vadan denna personlighetsförändring i min HÖGA ålder ;o)

Är det ett övergående tillstånd, eller måste jag leva med det resten av livet? Och hur hanterar man det? Jag är van vid att fästa mig vid djur, inte människor...

Visionary is scary!

Japps...

Då var alla julklappar utom en inhandlade. Stymoderns...vad köper man till en kvinna som har allt, och det hon inte har köper hon själv?

Kläder är otänkbart, prylar vill hon inte ha och människan läser inte normala böcker utan det skall vara "ledarutveckling", "hitta ditt inre jag" och annat psykobabbel.

Inte heller har hon några intressen, hon spelar inte golf, åker skidor och såvitt jag vet knypplar hon inte speciellt ofta.

Härdsmälta!

Bra helg, kel med nya datorn i fredags, julshopping med spritdrickning igår (dvs, man skyndar sig allt vad man orkar för att köpa julklappar, ju tidigare man hamnar på puben med belöningsdrinken dessto bättre). Men vad man inte tänker på i det läget är att ju tidigare belöningen kommer - dessto värre blir priset man får betala dagen efter.
Och let me tell you, priset för belöningen var betydligt högre än totalsumman för julklapparna som inhandlades igår - men roligt var det.

Pyssel och don idag, och äääääntligen minusgrader, håll alla tummar och tår för att det blir bara yttepyttelite kallare så att vi slipper åka skidor på barbacke över nyår. Har man beställt stuga i Norge för en mindre förmögenhet så vill man inte titta ut över ett grönt fjäll...okay - tack?!

24"

Jag tror inte riktigt att jag insåg hur jävla stort 24" är på en dataskärm och vilken skillnad det blir.

Har just spenderat ett par timmar med att trixa ihop datorn, och fixa med den nya printern (suger att dom bara skickar med tre stycken fotopapper när Blondie bakom tangentbordet lyckas ladda de två första fel).

Men, det mest slående är den gigantiska skärmen, bloggen använder just nu bara halva skärmen...widescreen Expressen - widescreen =)

Dags för paus och att sitta i soffan och bara beundra konstverket en stund, min nya dator är vacker och jag är en prylbög, eller...prylheterosexuell...

Somnar jag så vet ni att jag gör det med ett leende på läpparna medan jag sneglar på skärmen =)

PIZZA...the American way...

*ironi*

Tack kära syssling för att du påminner mig om hur gott det är med Pepperonipizza i New York, tack för att det inte finns en enda pizzeria i Sverige som kan åstadkomma något liknande. Tack Findus för era fryspizzor som ni vågar kalla för AMERIKANSKA, fast korven smakar plast och degen har samma konsistens som bränd pepparkaka!

*slut ironi*

Tror inte att det går att förstå min relation till pepperonipizza, den intages med varsamhet en gång per dag vid varje besök i USA, och just nu sitter jag och saliverar på skrivbordet när jag tittar på bilden.

Att gå ner till restaurangen för att äta Nasi Goreng eller vad det nu är för "svensk" mat idag känns sådärlockande.

GAH!

Men det är iaf fredag, jag ska få min nya dator (dunderburk, 24" LCD-skärm, surroundsystem och fotoskrivare...tack Hem-PC)...det är iaf på PRO-listan.

Skall försöka fokusera på det istället för mat.

*dreglar lite till*

Bumerang!

Vad är viktigast i ett förhållande?

Så här i efterhand är det hyfsat lätt att lista:

1. Humor
2. Tillit
3. Kommunikation
4. Sex

Jaha, sex på fjärde plats.

Vardag och slentrian trillar alltid in i skallen på en, oavsett hur passionerat ett förhållande är och hur attraherad man är av varandra från början, finns då inte de tre översta kan man lika gärna säga tack och godnatt direkt.

Efter att ha levt ihop med exet är jag så evinnerligt trött på att inte ha något gemensamt med en partner, och vi hade inget gemensamt av de tre översta punkterna, den fjärde tänker jag inte ens gå in på efter tolv år tillsammans.

Nu jävlar ska jag skratta, kommunicera och sluta med lögner för att slippa tjat och gnat. Korten på bordet, och ett UMGÄNGE. Jag vet att det finns och existerar sådana par, det har jag faktiskt sett på film =)

Det är bara att hoppas att eventuella bumeranger håller sig jävligt långt borta, or else...

Jahaja...

Vafalls?

Inte nog med att jag är trött och sliten, ska jag bli fet nu också?

Såna här rön vill jag icke läsa om, mmmmkay?

http://www.nyfikenvital.org/?q=node/1184

PS: Nix, somnade inte efter mina 20 minuter med datorn, men jag stängde av den, läste lite, spelade lite Nintendo, kom på att jag hade satt på en maskin tvätt som jag skulle upp och hänga på tork...men jag somnade iaf runt 23:00 vilket torde vara en klar förbättring och åtminstone göra mig lite mindre fet...eller?

Onsdag...two more days to go...

Somnade vid två-tiden i måndagsnatt, halvfyra (!!!) inatt, så idag är jag trött. MEN, snälla någon förklara för mig varför min kropp känns som att den har stängt av motoriken, medan jag har vuxendamp i hjärnan.
Synapsfel någonstans, eller min påhittade sjukdom amygdalainsufficiens?

Det är i vilket fall ett pain in the ass att kroppen bara vill ligga, medan huvudet vill göra roliga och underhållande saker. En kollision mellan hjärna och kropp som gör att jag blir irriterad/arg/fnissig/gråtfärdig - allt på samma gång.

Nu är i alla fall klockan bara strax efter nio och jag har bäddat ner mig med laptopen och gett mig själv 20 minuters kvalitetstid med datorn innan jag ska gå till köket, hämta en stekpanna eller annat lämpligt tillhygge att slå mig själv i huvudet med så även hjärnan stänger av vitala funktioner och jag kan sova.

Good luck on me!

En ny vecka med nya härliga utmaningar har börjat...

...och intentionen imorse var densamma som ALLA andra vardagsmornar. Klockan ringer, första tanken är att så fort arbetsdagen är över ska jag hem, lägga mig senast klockan åtta eller åtminstone ligga och tryna framför tv'n. Konstigt att det där alltid är en så bestämd tanke som aldrig utförs.

För det första tog det en evighet att komma från jobbet för det hade ju faktiskt regnat lite, och ett par vattenpölar här och där och en och annan rasad väg gör ju att den här stan stannar. Efter att ha suttit i bilkö i en timma var trodde jag att andningsorganen hade slutat fungera av ren ilska och att jag skulle behöva en adrenalinspruta i hjärttrakten för att överleva.

Middag, skitsnack med min gravida syster och hennes sambo som var på besök från Norge och en gin & tonic för mycket för sambon, och en snabbkoll på Jackass är det nu äntligen läggdags och klockan e ju faktiskt bara åtta...eller...halvett.

Gonatt!

Nu vet jag hur det känns att ha bäbis!?

Exet var ute igår, så jag var där och hämtade dom gamla byrackorna för att spendera kvällen och natten hos modern.
Hundarna älskar mamma och stortrivs där, men just inatt hade den lilla stolliga bestämt sig för att göra livet supersurt för matte. Var dödstrött och bakis så det var sängdags redan vid 21:00 (någon som kan förklara varför det går att gå och lägga sig vid den tiden på en lördag men jag är uppe nu och klockan närmar sig midnatt dag före arbetsdag?).
Halvett blir jag väckt av lill-jycken första gången, och detta är en hund som pratar högt och ljudligt. Omisskännligt ljud som talade om för mig att jag minsann skulle upp ur medvetslöshet för att PROMENERA...upp, på med kläder, och både jag och den andra jycken var lika trötta båda två medan den lilla bestämda tyckte att livet var en kaka. In, raka spåret i säng igen. En timma senare vaknar jag av ytterligare ett omisskännligt "talande", matdags (???!!!). Upp, ut i köket, gav henne lite mat, och i säng igen. Detta repeteras klockan halvfyra, halvsex och halvåtta, och nej...hon har inte mask, hon tyckte bara att detta var en natt med fem utfodringar trots att jag försökte förklara för henne att normala hundar får mat EN gång per dag och inte totalt SJU som i hennes fall - men vi talar inte riktigt samma språk alltid. Efter en natt med matande två gånger per timma insåg jag att precis så här är det att ha en bäbis, och jag klarar en natt...knappt, har varit medvetslöst trött hela dagen. Kudos till alla mammor som orkar, och bara tanken på en "riktig" bäbis skrämmer skiten ur mig.

Fredagen blev en bra dag till slut, god mat, nice sällskap och massa drinkar vilket slutade med att jag blev förlamade trött i kroppen och däckade i kamratens soffa medan huvudet fortfarande fungerade men jag kunde verkligen inte röra mig. Planerade hemgång slutade i nedbäddning i gästrum och dagen efter rapade jag bacardi hela dagen. Hur var det nu igen? "Jag ska aldrig mer..."

Idag har jag och Kronblom haft sofflocket gemensamt, men jag har i alla fall lyckats tvätta ett par maskiner tvätt, det var bara att inse nödvändigheten efter att ha varit tvungen att ta på mig omaka strumpor, och en jävligt god middag.

Nu är det dags för bingen, och en härlig måndag imorgon med en hel vecka av nya möjligheter framför mig *ironi*.

29 år till...innan pension!

En riktig skitdag på jobbet, lång och helvetisk. Kom inte därifrån förrän klockan åtta trots högtflygande planer att gå halvfem för att ta en after work öl.

Och inte nog med det, det är bara att inse hur jävla vältränad man är efter gårdagens bowling med kollegorna, ont i ena sätesmuskeln (visste faktiskt inte ens att jag hade en muskel där) och ont i kastarmen. Vi snackar bowling, det var inte precis ett triathlon jag deltog i, kanske skulle börja träna - eller...njaaaa...

Hem, inte på världens soligaste humör, men efter mat (och mat botar det mesta när det gäller mig, är jag fortfarande på gränsen till att börja lipa, av ren och skär trötthet men håller mig, och håller mig, och håller mig. Men alldeles nyss brast det, fel dag och taskig tajming vilket inte kunde hjälpas eller planeras. Ett jävligt dumt sms, vilket räckte för att få mig över gränsen. Avskaffa mail och mobiltelefoner tack.

Finns inget att göra åt det, förutom att inse att imorgon är en ny dag, när jag förhoppningsvis inte är trött och lipig, men ibland undrar jag hur människor är funtade.

Penisavund

Med risk för att lämna ut mig själv totalt väljer jag ändå att belysa ett problem.

Visst, det finns många som har penisavund, och vem hade inte velat ha en penis lite då och då, bara liksom för skojs skull. Att kunna veva med den, pilla på den medan man sitter i soffan, men framför allt - att kunna kissa överallt utan problem.

Mitt problem (som jag hoppas att det åtminstone finns någon mer jag delar det med) är att jag inte KAN kissa utomhus. Eller, kan och kan, det är klart att det går, men slutar alltid med att jag har kissat ner både nederdelen på mina byxor och skor.

Gissa om jag blev glad när jag fick denna länken skickad till mig, den tillfredsställer åtminstone en del av min penisavund - och gör att jag kan kissa utomhus.

Kungen är död - Länge leve drottningen!

http://www.expressen.se/index.jsp?a=782744

Sengångare

Jag är vanligtvis sist på avdelningen på morgonen, och inte bara lite sist...alla droppar in mellan 08:00 och 08:10, jag kommer mellan 08:30-09:00, men idag var jag här 07:30.

Första personen kom klockan 07:40, gjorde en stoppsladd i dörröppningen när hon fick syn på mig innan hon kunde fortsätta gå till sin plats, och sen fick jag det höga nöjet att fråga personen som kom klockan 08:05 om hon hade GT med sig, och sista personen som kom 08:15 frågade jag efter Aftonbladet.

Resultatet blev att alla nynnade på Twilight Zone, SÅ konstigt är det att jag inte bara är i tid, utan FÖR tidigt. Hur fan ska det gå och hur lång kommer denna dagen att bli eftersom jag var här över en timma tidigare än jag brukar?

Huvva!

Bollens vara eller icke vara?

Diskussionen är på tapeten. Denna boll hänger i ett fönster, jag hävdar att det klassas som julpynt...min antagonist hävdar motsatsen.

Den lyser kanonfint, min jul är blå, vad är problemet?

Julpynt!

Jag älskar julen, är barnsligt förtjust i julafton, envisa försök av styvmor att försöka åka någonstans på jul/avskaffa julklappar/sluta med rim osv osv röstas ner med tre mot en (pappa - syster - jag), men jag klarar inte riktigt av det traditionella julpyntandet. Så, igår var det dags och frågan är om någon mer än jag kan tycka att det är vackert.

De blå stjärnorna på bilden sitter numera snurrade runt en gardinstång, i det andra fönstret sitter någon slags psykadelisk blå boll med en 2349234283 lysdioder, på en högtalare står en liiiiiten julgran som enbart består av vita lysdioder och glitter och runt ett räcke är en slang med lampor snurrad. Två stackars adventsstakar hittade varsitt fönster och en liten tomte tittar fram men det är as traditional as it gets och jag bara älskar det. Stod i mörkret i morse och bara beundrade det blå och blev glad (om någon nu undrar varför jag heter Blue så ligger väl svaret där).

Men, jag saknar mitt nya julpynt från förra året, har en liten (ganska liten - kanske halvstor) by, med snö, kyrkor, människor och lite annat smått och gott som består av ännu mer lysdioder än bollen, enda skillnaden är bara att den byter färg hela tiden och man kan inte sluta titta på den.

Nu är frågorna:
Kan man få någon slags seizure av att titta på blinkande lysdioder för många timmar?
Och är det okay att fortsätta hitta roliga blå slingor eller annat pynt.

Jag har officiellt gått jul-mental!