Fint väder!

Jag var hos husläkaren igår. Dels för att jag behöver SOVA och inte har lust att dra i mig en bag in box för att få en hel natts sömn. Jag tycker inte om vin (ja ja - jag vet att jag hädar) och sedan tycker jag inte att det är en strålande idé att dricka en hel bag in box heller.

Och sen tänkte jag att eftersom de tjatar så infernaliskt, och till och med har skrivit i journalen hur lättblödd jag var under operation - så frågar jag min läkare som faktiskt har känt mig i tio år. Och så kan jag ta prover och börja uuuuutreda som de har gnatat på mig om också.

Han tog inte ens proverna. Han sa att det berodde på att jag har Rosacea. Och har haft...väldigt länge. Då utvidgas de ytliga blodkärlen så att man blir otroligt lättblödande men det har INGET med koaguleringen att göra. Men eftersom min näsa är värst och att jag har varit orolig OCH att Rosacea-utbrotten har med hur man mår att göra så var han inte förvånad över att näsan hade blodat, men det var ju bara precis när de skar. Dagen efter fanns ju möjligen en droppe blod i förbandet. Och han tyckte att jag skulle tala om det för dem (en fjärde gång) så att de kan skriva det i journalen också.

Han bad om ursäkt för sina kollegor som inte förstår att de arbetar med människor, för att vården bara skall vara effektiv och laga människor på samma löpande band som de tillverkar bilar. Och jag fick sitta och snörvla på hans kontor i en och en halv timma trots att de bara har tid i 30 minuter egentligen. När jag sa att jag skulle gå så att det inte drabbade resten av hans dag så sa han åt mig att ta det lugnt - det var hans problem - inte mitt.

När jag gick skulle han som vanlig ta i hand. Men jag slängde mig runt halsen på honom och gav honom en kram. Och tackade för att han fanns.

Det finns hopp om vården ibland. Och tänk så lite det behövdes för att få mig lugn.

Det behövdes bara att de behandlade mig som liten rädd Blå istället för en Volvo...