Men likaväl kommer en tår här och där när jag hör vad brudgummen skall hålla tal om, vad pappa skall göra och hur vacker ceremonin kommer att bli (om ingen snubblar, svimmar eller kräks).
All kärlek i familjen, all tid med mina älskade släktingar från USA men ibland måste jag lämna huset för lite alone time för att inte bryta ihop.
Lycklig och olycklig på samma gång - didn't even know that was possible?
Jag behöver det där "något" att hålla i.
Borat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar